Förlossnings berättelse, Alissa

Onsdagen den 17 november hade jag en tid för ett helt vanligt besök till rådgivningen. Där konstaterades att mitt blodtryck var högt, 130/90 och att jag hade +3 på protein i urinet och därtill en bankande huvudvärk. Min hälsovårdare ringer till BB och rådgör och där vill dom jag kommer in genast och tar blodprov samt göra ett UL för att se om lillan mår bra. Jag ringer sambon och väntar på att han ska komma hem. Vi åker till BB smått nervösa. Blodprov togs, jag låg i ctg-kurva medan vi väntade på att få göra ett UL. Mitt blodtyck bara steg och steg under tiden. Ctg visade att hjärtljuden var bra, hon rörde på sig mycket och några enstaka förvärkar hade jag. UL var också bra, lillan mådde bra och hon uppskattades att väga kring 3300g. Läkaren funderade en stund hur vi skulle gå till väga och han bestämde att det är bäst med igång sättning eftersom inte jag mådde så bra. Lindrig havandeskapsförgiftning sa han. Fick blodtrycks medicin med mig hem och order om att komma in till BB klockan 8 nästa morgon. Gissa om både jag och sambon blev smått nervösa. Jag försökte vila och ta det lugnt resten av dagen men det var lättare sagt än gjort. Den natten sov jag inte värst mycket heller...

En tjockis som är trött och led - vill inte alls vara gravid längre

Torsdag 18 november vaknade vi runt 6, åt frukost i lugn och ro samt plockade upp lite saker så det skulle vara fint när vi sedan kom hem igen. Förväntansfulla satte vi oss i bilen. Kom in till bb lite efter 8 och möttes av en trevlig bm. Vi fick vårt rum och klockan 9 fick jag första pillret som skulle sätta igång. Vi väntade och väntade, inget händer. Klockan 1 fick jag nästa, började nog känna av lite värkar men det var inget att hurra för. Rastlösa vankade vi på av och an och klockan 5 fick jag sista pillret för dagen. Fortfarande händer inget, livmoder halsen var  fortfarande kvar ca 1,5 cm. Kraftigare värkar fick jag runt en 8 tiden, då tog vi en promenad på utsidan för att få frisk luft. När vi kom in igen kände jag inte av något längre. Där tappade nog vi hoppet om att det skulle hända något. Så vi började göra oss i ordning för att sova, till en början hade jag nog svårt att sova. Men enligt Mikael somnade jag nog en halv 11 tiden, för han sa att jag låg och snarkade då. :p Men länge sov jag inte klockan 11 blev jag mitt i allt helt klarvaken och undrade vad som var på gång - det var vattnet som gick. Det kändes så konstigt, och jag började frysa något fruktansvärt. Larmade natt personalen som kom in och hjälpte till att byta torrt i sängen. Tog tempen på mig, hade lite stegring och så fick jag något lugnande för att kunna sova en par timmar till. Bm sa att det kan kännas i huvudet som att du har druckit för mycket champagne. ;) Vilket det gjorde. Jag tappade totalt tidsuppfattningen men jag tror jag sov till en 3 tiden. 

Fredag 19 november, runt halv 4 började jag känna av kraftiga värkar och det gjorde rätt ont. Bm bestämde att vi skulle flytta över till förlossningen för att ev. fundera på smärtlindring. Varmt bad var det tal om. Men inne på förlossningen blev en elektrod istället fastsatt på lillans huvud för dom var oroliga över hennes hjärtljud som sjönk kraftigt varenda gång jag hade en sammandragning. Så det blev inget bad, utan istället blev det en himla orolig stämning i förlossningssalen. Läkare kallades in och jag ställdes färdigt, ifall det skulle bli aktuellt med akut snitt. Usch vad allt  kändes jobbigt då, att var ovetande och ha massa personal som yrade runt. Det hela blev ju inte bättre av att Mikael inte mådde så bra, hans blodtyck däremot var väldigt lågt. Vilket gjorde att han svimmade och slog i huvudet rätt hårt. Jag blev nästan hysterisk och fick sådan panik när jag inte kunde hjälpa honom. Så en bm försökte få mig lugn medan alla andra + läkaren hjälpte Mikael. Han fick en egen säng och en läkare från akuten kallades dit för att titta till min älskling. Han mådde nog efter omständigheterna bra. Men blev rullad till vårt rum för att vila. Och jag lämnade ensam kvar i förlossningen, kändes rätt ledsamt. Men samtidigt kände jag att det var viktigare att han blev piggare och skulle orka vara med sedan när det väl var dags. Lillans hjärtljud blev sedan stabila när jag låg på rygg och alla blev genast lugnare. Klockan 7, vid skift bytet fick jag världens snällaste bm. Hon presenterade mig för lustgasen, för det började nog göra så ont. Men jag tyckte inte det hjälpte så bra, fick ju något annat att tänka på men det var nog allt. Vart efter värkarna blev starkare så slutade nog lustgasen att hjälpa helt. Diskuterade med bm hur vi skulle göra nu, var bara öppen 4 cm och hade väldigt ont och jag kände mig så ensam och hjälplös utan Mikael. Så vi kom fram till att jag ville ha epidural. För jag orkade inte ha ont längre. Det var nog den dagens bästa beslut, det var så befriande när det slutade göra ont och jag somnade nästan genast, sov till en 11 tiden då började bedövningen släppa - fick en ny dos och fortsate sova. Runt 12 kände jag av något nog var på gång, trots jag hade bedövning. Bm undersökte och jag var öppen 6 cm. Min tanke var neej, 4 cm kvar. Det här tar ju en evighet. Men nee-e, klockan halv 1 tryckte det på något fruktansvärt och då var jag redan öppen 9 cm. Bm gick och frågade om Mikael var så pigg att han skulle orka vara med, för själva förlossningen närmade sig. Han orkade vara där, vilket gjorde mig så glad. Men trött och yr var han nog, stackare. Strax efter 1 blev min underbara bm tvungen att vara på ett möte, så 2 andra + en studerande kom in. Dom var nog underbara dom också, och jag kände mig trygg. Nu var jag öppen helt, bara en liten liten kant kvar. Så jag fick inte börja krysta fastän jag verkligen kände att jag behövde. Det var nog det jobbigaste under hela dagen, att inte krysta. Men till sist så, jobbig - o ja. Men ack så värt det när sedan världens vackraste lilla tös lyftes upp på min mage. Så lycklig har jag aldrig tidigare känt mig, låg bara och hade världens största leende på läpparna. Mikael var också överlycklig, tårarna bara rann. <3 Klockan var 13.56, lillan vägde 3100g och var 48cm lång.

Pappa håller i sin dotter för första gången, 1½ timme gammal

Hela förlossningen tog lite på 11 timmar och själva krystningsskedet tog 16 minuter. Visst det var jobbigt och det gjorde ont. Men inte så ont att man inte överlever och nu när jag ser tillbaka på den dagen är det bara glädje jag känner. Bästa dagen i mitt liv, so far. Och jag blev bara sydd med 2 ynka stygn, de övervägde om det ens behövdes sys. Eftersom det var hennes naglar som klöst mig när hon kom ut som stålmannen - handen med på samma gång som huvudet. Vår lilla super hjälte. Jag hoppas innerligt att malmska får har kvar bb, för jag skulle inte vilja föda någon annan stans. Vi fick världens bästa vård och alla var så otroligt snälla och hjälpsamma. 

Trött mamma

Att föda barn är verkligen ett minne för livet, det finaste jag varit med om. Nu börjar livet!

Johannas sista skifte på sin praktik fick hon tillbringa med oss.
Vilken lycka <3

Tittut - nu åker vi hem

Hemma, 6 dagar gammal Alissa